Prinsen på Balingsholm

Balingsholm2Balingsholms herrgård, vackert belägen vid sjön Trehörningen, byggdes 1906 av byggmästare Tisell enligt arkitekten Erik Lundroths ritningar. Lundroth är annars mest känd för övreståndsvillor på ställen som Djursholm, Lidingö, Saltsjöbaden och Djurgården. Bilden härintill är beskuren och tagen av Boo Jonsson.

Gården köptes så småningom av hovförvaltningen och användes som bostad för Prins Erik fram till 1916. Erik, prins i Sverige och hertig av Västmanland (1889-1918) var yngste son till Gustaf V och drottning Victoria. Erik föddes med vissa skador som misstänks vara orsakade av de starka mediciner som hans mor ordinerades under graviditeten. Läkarna konstaterade att Erik hade epilepsi och att han var, som det hette, mindre begåvad än andra barn. Han hölls hela sitt korta liv lite avsides från resten av familjen. Han hade en egen hovhållning och hans sköterska från barndomen, fröken Rinman, fanns vid hans sida hela livet. Han vistades i flera år på Balingsholm men när hans föräldrar fick veta, att han lekte med drängarnas barn flyttades Erik hastigt till Drottningholm. Prins Erik dog 1918. Gustaf von Platen sammanfattar prinsens liv i lakoniska ordalag i biografin Bakom den gyllene fasaden, om Gustav V och Victoria: ” …under hela sitt liv hade prinsen hållits skyddad från offentligheten, om hans handikapp och förståndsgåvor teg hovet och för svenska folket var han en icke-person – han existerade men man talade om honom bara i viskande ton.” Nedan kan ni läsa ett ”hemma hos-reportage” från Balingsholm ur Nya Idun 1911. Här finns många hovsamma omskrivningar av Eriks tillstånd: här kan han få vara sig själv, utan besök från objudna gäster eller besvärliga etikettsplikter. Det talas om prinsens känsliga nervsystem som fort blir slitet och trött af många människor och mycket jäkt.

Nästa ägare av Balingsholm blev civilingenjören Frank Hirsch. Hirsch var verkställande direktör i Svenska Maskinverken och dessutom en av föreståndarna för Stockholms mosaiska församling. Hirsch rustade upp gården, gav den mycket av sin nuvarande karaktär och flyttade sin familj dit permanent. 1964 såldes gården till kommunen. Kommunen visste väl inte riktigt vad man skulle ha stället till och det kom återigen att förfalla tills dess det såldes 1984. Omständigheterna kring den försäljningen kommer Huddinge 150 att berätta om i nästa inlägg om några dagar!

Idun1
Idun2

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s